Hanna and the real boy

Slogs just av tanken att det är ungefär samma sak. Man har en fast bild av hur någon ska se ut, hur den ska vara, vart den ska komma ifrån och vart den är på väg. Hade man kunnat specialbeställa och fått hem en varelse som inte bestod av plast så skulle det hela vara färdigt för länge sedan.
Men riktigt så enkelt är det ju inte, och någon pinoccio är väl heller inget hundra att hänga i granen....

önskelista inför julafton.

1. fysisk styrka.
2. psykisk styrka.
3. lite viljekraft.
4. en miljard att spendera hej vilt.
5. spikmatta! (årets julklapp månne??)

Mer tillkommer samt eventuella reduceringar.

de översexuella grannarna visar sig...

Plötsligt stod dom bara där! Hon i rosa mysdress, han i grå. Båda lite lagom höstrosiga om kinderna, säger att nu får det vara nog, nu räcker det! Varje kväll! Musiken går rakt upp genom taket! (Tack och lov för min goda musiksmak säger jag då). Hann tyvärr inte tillägga mycket mer än ett "ehhöömmm" och ett "jaha ja" förrän jag dragit igen dörren. Det var en så oväntat vändning här i huset! Hur ofta händer det här i livet att svaret på frågan kommer först???
Nåväl. Borde ha kontrat med alla dessa nätter jag vaknat av en skakande säng på grund av deras egen nytta... Antar att det är min tur för kvällsbesök nästa gång, fast det känns inte alls lika okej när man uppenbart vet att folk bedriver otukt än när någon uppenbart spelar hög/för hög musik......

never ending day

började dagen med att efter fyra timmar sömn knata upp, dra i mig en kaffe och sedan bege mig iväg på ca en timmes buddhistisk meditation. tog sedan en lunch på fåtöljen (oväntat trevligt!!) för att sedan dra vidare på möte. därefter en snabb kik på judit herr (där jag garanterat kommer hitta min framtida man med lite tur och välartade slumpmässiga planer) för att sedan åka hem och powernapa en-två timmar. sedan upp igen, springa på ica och köpa snabbis makaroner (till släkten i usa...?) och sedan ut till arlanda, mcdonalds, proppar i oss, svimmar i en hög över bordet, tar då fram färdkosten i form av en magisk kladdkaka sen var det kört. hem igen, snabb visit från finns sida på citygross, varpå han ger mig en fin liten present i form av exakt 64st toalettrullar...
nu dock får jag äntligen sova, så jag kan vakna imorn lagom till pencillinkur nr 13 i ordningen.
nåväl.

dagens insikt: kanske lika bra att det inte blir någon iphone från usa med tanke på det väldigt illa varslande återvinningsprogrammet på p3 ikväll. cirkulationsåtervinning kanske är den bästa lösningen på alla problem ändå.
så jag kanske borde säga; förlåt karin att jag slängde din fungerande tv. med betoning på fungerande.

the flue!

Förhoppningsvis inte den där sviniga varianten. Helt otroligt vad emlig man känner sig när man är sjuk. Har haft dödsångest flera gånger i natt, vaknar varannan timme och kan inte andas, och ingenting kommer förbi de enorma halsmandlarna...
Har precis kollat på tragisk Hollywood-love, och guuud vad illa allting blev! Länge sen jag blev så påverkad av en film, är nu helt redo att kasta in handduken och ge upp hoppet om livet, och hur tragiskt vore inte det???
Ensamhet är bara en känsla ändå, som gör sig mest påmind när man egentligen inte vill vara ensam, som nu, när man ligger hemma och är sjuk helt mot sin vilja och får inte umgås med folk för de kan bli smittade. Det är motvilligt, men ja. Va fan.

SÅ vad hände liksom?

Nu ska mitt skelett få vila lite, det värker något ordentligt, trots att jag inte lämnat sängen på säkert ett dygn.....

bittert...

Ännu en fredagkväll. Hemma. Själv. Framför tvn/datorn.
Någon ändlös serie.
Med mitt nya garn, mina nya stickor.
Stora planer.
Och så besvikelse.
100% fårull var inte så lovande som det först verkade.
Trist, stelt, tråkigt. Gjorde om och gjorde om.
Inget blev bra.
INGET BLEV BRA.
Nu ger jag upp, kl är snart två och jag ger upp.

Har alltså åstadkommit NOLL idag. Känns bra.

THE American Psycho

Gör som Patrick Bateman. Slår på Talking Heads, gör morgongympan och funderar på hur jag ska spränga the chinese dry cleaners på bästa enklaste sätt.
Har kommit till insikt om att en viss person som kretsade runt i mitt liv för över prick ett år sedan, ni som vet vem ni vet vem, är otroligt lik min vän Patrick.
Skillnaden till att han inte dödar någon. Men på alla andra sätt och nivåer är likheten slående!
Hur kommer det sig då att jag gillar mördaren bättre än den halvdanna lite småtriste som egentligen bara förläst sig på Easton Ellis böcker, och fått för sig att det var standard av så kallad kvalite?

Nu är klockan halv tre på natten. Jag har precis tvingat mig själv att sluta sticka, fastän det är prick nu energin kom i överflöd! Kanske får tvinga mig själv att däcka. Frågan är hur. Det är bara så triiist att sova ibland, vanligen kommer man inte ens ihåg vad som hände de senaste åtta-sju-nio timmarna, något som i annat fall skulle kunna kallas blackout men inte nu. Inte nyktert.