ljuva helvetesskap.

Nåväl. Den här veckan i hudik har varit delat. Aldrig rolig. Kul. Nej, inga ordentliga skratt. Träffade lite folk, men det var konstigt nog inte som förr. Kanske var det vädret, kanske inte. Sedan har det varit dystert. Det har känts ensamt. Precis som livet var i hudik innan jag flyttade till stockholm för att bli ensam med ensamheten där. Tills jag träffade emil. Jag har ingen lust att vara ensam längre. Känns som att jag kan den biten utantill, baklänges, med förbundna ögon med händerna bakom ryggen. Thats not for me, längre. Eller just nu. Livet är som sagt jävligt oförutsägbart så det är ju dumt att haka upp sig allt för hårt på något särskilt.

Vad annas i livet?
Josefin kommer hem snart (endast tretusen timmar kvar...) eller för att vara mer exakt, 480 timmar! Sjukt mycket! Tänk va. När man delar upp några dagar i obetydliga bitar.
Camillar... var det inte allt för länge sedan jag träffade, men längtar tills jag flyttar, då kan vi återuppta dom där janis kvällarna som egentligen ingen annan uppskattade.
Malin har kilat stadigt med en gammal gänga, lyckligt svart och lite så där mystiskt smutsig, allt är alltså som det ska. Vänder tacos inne i stan. Typ?
Kajsa är i Alperna och gör allt som jag också vill göra. (Åka sova äta festa sova åka äta, inte det där som alltid dyker upp, typ förkylning eller borttappade saker...)
Nini var det på tok för länge sen jag såg överhuvudtaget. Ska fixa biljetter så har vi något att se fram emot i alla fall.
Och Hanna. Ja. Jag känner mig lite sådär halvt personlighetskluven, då jag ena stunden är ett urgröpt skal och i den andra lika färgglad och full av liv och idéer som en levande människa så bör.
"Så här är det i din ålder", rent skitsnack. Den har man hört förut och den kommer höras igen. Lika bra att säga som det är "Så här är det hela ditt jävla liv, good luck dealing with it".


Imorn är det begravning. Jag vet inte hur det borde kännas nu. På något sätt är det som att alla känslor spars inom en tills det blir för mycket, då töms det, och sen börjar hela proceduren om igen. Som när man ser en riktigt bra bild, läser ett brev, ser något egendomligt eller just typiskt mormor. Då bryter det lös. Men där emellan är det rätt skönt att kunna hålla sig lodrät och då och då tänka på att man kanske ska vara tacksam att man klarat sig så långt i livet innan man behövde se döden i vitögat. Samtidigt som att alla dessa tankar är naivt skit och inte betyder mer än att NÅGON ÄR BORTA. Punkt. Slut.

kluvet. tomt. förbannat.

Var precis på sjukhuset. I källarlabyrint av opersonlig svärta. Kommer in i ett ljust rum som påminner på pricken om det som skulle kunna klassas som kyrkansbarnkör-minnen, men jag vet inte. Många dagar av min barndom spenderades på liknande sätt, ändå har aldrig den glädjen känts så bort blåst. Idag var det bara förvirrelse, tomhet, tysnad. Fel, fel, fel. Vi satt på varsin stol. Två människor satt framför oss. En främmande och en bekant. De var lugna, trygga. Jag ville kräkas. Karin grät, mamma pillade på en pappernäsduk och konverserade lite. Eller skulle jag svimma? Tårarna rann redan i en obegriplig hastighet och vad mer fanns kvar. Där i rummet. Där. Precis bredvid. Nu öppnas dörrren. Vill ni med in? Ja. Nej. Ja. Eh.
Att se en död människa har alltid varit min största skräck eftersom det är defenitionen av min absoluta skräck, döden. Jag har tidigare aldrig haft en anledning, om man kan säga så. Där låg hon, liten och emlig. Tunnare än någonsin, välsminkad med pigg färg som fick henne att se yngre ut. Alla ångest och oro- rynkor var som bortfallna från ansiktet. Händerna var knutna. Hon hade på sig sin favorittröja och ett tunt vitt tyg som täcke. På ett sätt en mycket vacker bild. Samtidigt som det var döden, eller nej, det var inte döden. Det var ingenting. Det låg där ingenting i en kista. Det var inte mormor. Det var ett skal. Ett skal av ett liv som aldrig mer kan kallas levande. Ett skal som en sista blick på de minnen man evigt kommer bära med sig. För det var min sista tanke innan jag lämnade rummet- det där var inte mormor. Den emliga lilla varelsen som låg på sjukhuset under sina sista dagar, visst var det mormor- men det var inte mormor. Mormor för mig kommer evigt vara en glad tant, som håller hårt i käppen, inte för att ha den som stöd när hon går, utan snarare ha det som en vandringskäpp. När hon är ute och spatserar. Glad i hågen, fnissandes och sedan vilja prata lite skitsnack om allt och inget. Ute i skogen sitter vi. Hon pratar om gamla saker i livet som hon berörts av, medan hon berättar för mig hur jag ska göra med bärplockarapparaten. Så ser jag på den tid som finns inne i min skalle just nu. Vad vi skulle göra om vi träffades precis just nu.
Annars vet jag ingenting just nu. Det är bara konstigt och jag vet inte, så jävla konstigt.