kluvet. tomt. förbannat.

Var precis på sjukhuset. I källarlabyrint av opersonlig svärta. Kommer in i ett ljust rum som påminner på pricken om det som skulle kunna klassas som kyrkansbarnkör-minnen, men jag vet inte. Många dagar av min barndom spenderades på liknande sätt, ändå har aldrig den glädjen känts så bort blåst. Idag var det bara förvirrelse, tomhet, tysnad. Fel, fel, fel. Vi satt på varsin stol. Två människor satt framför oss. En främmande och en bekant. De var lugna, trygga. Jag ville kräkas. Karin grät, mamma pillade på en pappernäsduk och konverserade lite. Eller skulle jag svimma? Tårarna rann redan i en obegriplig hastighet och vad mer fanns kvar. Där i rummet. Där. Precis bredvid. Nu öppnas dörrren. Vill ni med in? Ja. Nej. Ja. Eh.
Att se en död människa har alltid varit min största skräck eftersom det är defenitionen av min absoluta skräck, döden. Jag har tidigare aldrig haft en anledning, om man kan säga så. Där låg hon, liten och emlig. Tunnare än någonsin, välsminkad med pigg färg som fick henne att se yngre ut. Alla ångest och oro- rynkor var som bortfallna från ansiktet. Händerna var knutna. Hon hade på sig sin favorittröja och ett tunt vitt tyg som täcke. På ett sätt en mycket vacker bild. Samtidigt som det var döden, eller nej, det var inte döden. Det var ingenting. Det låg där ingenting i en kista. Det var inte mormor. Det var ett skal. Ett skal av ett liv som aldrig mer kan kallas levande. Ett skal som en sista blick på de minnen man evigt kommer bära med sig. För det var min sista tanke innan jag lämnade rummet- det där var inte mormor. Den emliga lilla varelsen som låg på sjukhuset under sina sista dagar, visst var det mormor- men det var inte mormor. Mormor för mig kommer evigt vara en glad tant, som håller hårt i käppen, inte för att ha den som stöd när hon går, utan snarare ha det som en vandringskäpp. När hon är ute och spatserar. Glad i hågen, fnissandes och sedan vilja prata lite skitsnack om allt och inget. Ute i skogen sitter vi. Hon pratar om gamla saker i livet som hon berörts av, medan hon berättar för mig hur jag ska göra med bärplockarapparaten. Så ser jag på den tid som finns inne i min skalle just nu. Vad vi skulle göra om vi träffades precis just nu.
Annars vet jag ingenting just nu. Det är bara konstigt och jag vet inte, så jävla konstigt.