to die alone

Känns lite fel att sitta och skriva här, när mormor ännu ligger kvar i sin sjukhussäng. Men tyvärr blir det nog bättre så här. Karin och jag åker tillbaka till sthlm om en timme, fortsätter med sakerna där som inte kan vänta. Alla dessa timmar på sjukhuset sedan onsdags eftermiddags har skenat förbi som en virvelvind av stilla sittande och aldrig har tiden gått så fort när man inte gör något. Man sitter lutad med blicken fäst vid hennes hals, mun och lungor. De ljusa morfinstinna ögonen blinkar till ibland utan att ta fäste och man suckar, faller tillbaka i stolen, för att flyga fram nästa stund man hör rosslet långt nerifrån lungorna. Är det dödsrosslet som man hört talas om? Hur låter ett dödsrossel? Så där? Så där!? Hur länge ska man sitta för att det ska kännas bra i själen efteråt? Hela tiden såklart. Eller? När kontakten är urdragen, endast finns ett starkt envist hjärta kvar som tvingar lungorna att fortsätta arbeta. Jag är glad för att jag åkte hem, att vi åkte hem. Att vi tillsammans satt i rummet, alla fyra tjejer. Precis som det varit under hela våran uppväxt. Inga karlar som la sig i eller var i vägen, bara Finn ibland men han var nog mer som en lekledare egentligen.
Det var så otroligt skönt att vi fick den sista stunden med mormor, när hon var klar och pratade lugnt med oss om vad som skulle ske. Man kände sig trygg för att hon var trygg. Samtidigt vet man hur otroligt rädd och osäker hon varit inför just döden, och kanske var det bara tabletterna som orsakade detta plötsliga lugn. Men det spelar ingen roll. Ingen vet vad som skedde i hennes huvud eller vilka drömmar hon drömmer nu. Jag vill minnas den fina bilden, inte skriken på hjälp, paniken i blicken eller hur hennes kropp i så svagt läge blev så stark av panikkänsla när hon vred sig i smärtor. Ett otroligt liv är snart över, och det är okej. Jag kan säga det nu, även om jag vet att de sista tårarna inte har fällts. Det är helt okej. Jag önskar det fanns tid och rum att jag och Karin kunde vara där när hon somnar in, tillsammans med mamma. Samtidigt som jag någonstans känner att dom behöver vara ifred, avsluta det här kapitlet i världshistorien. Deras liv, deras gemenskap. Deras tid. En era är över.

Precis som i Donnie Darco, alla varelser dör ensamma. Det spelar ingen roll hur många händer som sliter tag i den livlösa kroppen som väntar på nästa anhalt på resan, för i sitt huvud, i sin dröm, i den världen, är man ensam. Ingen här på jorden kan hålla någon kvar från att göra resan som trots allt behövs göras ensam. Det kan dock kännas tryckt för oss som blir lämnade kvar att hon inte var HELT ensam, att vi inte var helt ensam, att vi var tillsammans och att det var fint.

Men döden, fy fan. Det finns inga genvägar i det här förbannade jävla livet.