Det vore ju lite skoj om man fick någon respons av mina två prenumeranter... Men ICKE.
Nåväl, jag vet att ni läser så jag skriver ett kort litet styckte, kanske det sista om ingen skärpning tillordnas.
Befinner mig i Hudik som sagt, här är det jävligt kallt men solen skiner på ett sätt som tyder på att det är vår, men det är det ju inte. Meter hög snö talar liksom för att det här problemet med växthuseffekten möjligen inte anlänt till södra norrland. Ännu.
Ska hälsa på mormor idag igen, det var en mysig stund vi fick till igår. Låg på sängen hon jag och karin och snackade skit. Eller snarare mormor öppnade upp sig som aldrig förr. Vet inte om det beror på hennes medicin eller att hon accepterat att det tyvärr inte blir så mycket bättre. Det var fint hur som helst. Hon berättade att hon tycker synd om mamma, som ensam får tampas med detta. Kanske är det svårt att säga till hennes ansikte hur tacksam hon egentligen är, men hon vet i alla fall hur jobbigt mamma tycker att det är. Hon älskar verkligen mamma, det märks så tydligt nu. Ingen ilska verkade finnas kvar i rummet och hon var verkligen tacksam. På ett sätt jag aldrig sett förrut. Kanske är det för att jag aldrig riktigt befinnt mig i det så kallade dödens väntrum. Det är en riktigt hemsk känsla som ändå är fin. Helt sjukt. Inte alls så som man hoppas på här i livet men ändå precis som det ska. Det finns nog inga perfekta vägar till döden.
Hur ska man reagera egentligen? Om man tänker för mycket på den kommande tiden och det så kallade "accepterandet" så bryter man bara ihop eftersom det kommer innebära en stor förändring i vardagen, någon försvinner ur ens liv, någon som alltid alltid alltid funnits där. Något man inte vill tänka på, men gör man inte det så kommer chocken som dessto större. Man kan ju inte fokusera på att gråta hela tiden när man egentligen borde ta vara på varje stund man får nu. Varje leende, varje hemlighet, varje historia. Egentligen önskar man ju bara att det aldrig skulle ske, så man slipper uppleva det jobbiga. Det jobbiga som säkerligen är nödvändigt här i livet eftersom att varje människa tvingas gå igenom det.
Jag vet inte. Det är bara stort och konstigt och det finns inget man direkt kan göra för att få situationen annorlunda eller bättre. Samtidigt som det känns omöjligt att acceptera.
Skit.
Vafan
15 år sedan
2 kommentarer:
vad fint du skriver!
Det här var både hemskt, sorgligt och fint att läsa. Det är fint att ni får chansen att ta farväl, samtidigt som jag kan kan tänka mig att det är ganska outhärdligt.
Skicka en kommentar